Mer prat om pengar

Bloggkollegan Lundaluppen skriver om sina egna erfarenheter av att ”prata pengar”. Nedslående men intressant läsning. Ett citat från inlägget säger det mesta om hur ”vanligt folk” tänker:

”Folk är uppenbart helt uppslukade av konsumtion, hus, två bilar, sommarhus, hög levnadsstandard och hög belåning. ”

Ibland har jag tänkt att det behövs mer ekonomisk undervisning i skolan. Det är kanske en felaktig tanke?

I min omgivning finns det folk med ekonomiskutbildning där vissa verkar ha ovanstående citat som levnadsregel. Reder man inte ut sin ekonomi efter att gått fyra år på universitet, är det nog kört. Högre ekonomiskutbildning är kanske en belastning?

Det behöver inte vara svårare än att man bör avstå från att låna pengar och göra av med mindre än vad man tjänar.

Den som spar hen har

Bloggrannen Cournucopia? skrev ett intressant inlägg där han frågade hur mycket av lönen läsarna sparar. En intressant fråga som han själv svarade på med ett pedagogiskt exempel.

Likt många andra frågeställningar kan det lätt bli en begreppsförvirring. Jag skall väl inte vara sämre utan ge lite info om hur jag själv ser på saken.

Sparande i min värld är kan delas upp i tre delar.

• Kortsiktigt sparande är pengar man behöver under året.
• Medellångt sparande är pengar man behöver 3-5 år framåt.
• Långsiktigt sparande är pengar man förhoppningsvis aldrig behöver använda eller så är det något väldigt speciellt man skall använda det till.

Räkningar som hör till bostad, bil eller är tillräckligt stora för att påverka en enskild månad  tas från ett speciellt konto. Detta konto fylls på med genomsnittet av årsbehovet. Utöver det sätts det av pengar för underhåll av bostaden.

Blir det några pengar över på månaden sätt det in på ett konto för hobby, resor eller liknande. När detta konto uppgår till mer än fyra brutto löner är det fritt att överföra pengar till det långsiktiga sparandet.

Långsiktiga sparandet är aktieportföljen. Utdelningar återinvesteras efter att räntor på portföljen är betalda.

Amortering på bostaden ser jag som en ”kostnad” då det är pengar som försvinner varje månad, avbetalning på ett dyrt inköp man gjort en gång i tiden. När man betalade av på bilen var det också en kostnad.

Detta lilla system är ganska stabilt och funkar bra. Det bygger dock på att man har en normal lön.

Välfylld?

Överbelånade villaägare får det tufft

Det pågår ständigt en debatt som handlar om man skall amortera eller inte. ”Old school” tycker att man ska arbeta och göra rätt för sig, inklusive att betala av sina skulder. Innan finanskrisen slog till var de i minoritet. Majoriteten av de som tog lån verkar vara av den åsikten, att det är bara att betala räntor och låta inflationen göra jobbet med amorteringen.

Historiskt har de som bara betalat räntor nog tjänat mer. Hög belåning har premierats framför de som sparat ihop till en hög kontant insats och sen lånat med måtta.

I SVD kan man läsa att fler och fler hushåll, tusentals, inte klarar av att betala sina bostadslån. En svensk subprime kultur håller på att växa fram.

Till skillnad mot Usa kan man inte bara lämna in nyckeln i banken och gå iväg, skuldfri. I Sverige har vi Kronofogden, något folket har varit rädda för sedan medeltiden. När kronofogden knackar på dörren blir även den mest styvnackade mör i benen.

Utmätningar och försäljning på exekutiv auktion ligger sent i konjunkturcykeln. Dessa tvångsförsäljningar, ofta till priser en bit under marknadsvärdet bör ha en dämpande inverkan på bostadspriserna. Kanske rentav en sänkning. Det kan i sin tur få de rädda bankerna att kräva extra amortering från de hushåll som redan ”ligger på kanten”.

Den största risk en bostadslåntagare tar, är inte risken för hög ränta. Det är att bli arbetslös. När banken gör en kreditprövning tittar banken på nuvarande inkomst och testar om ekonomin håller för en räntehöjning på upp mot 8 procentenheter. Hur många procent klarar låntagaren när inkomsten består av en a-kassa?

Statliga SBAB varnar för att folk lånar för mycket. Naturligtvis står det var och en fritt att göra som han/hon vill.

Högre krav på låntagare

Dagens finanskris började i Usa med subprime lån. Bland svenska låntagre pågår det ständigt en debatt om man skall amortera på sina lån eller konsumera upp motsvarande summa.

De svenska bankerna följer ett givet mönster. I slutet av en högkonjunkur blir det konkurrens mellan bankerna. I sin kamp om att låna ut sänker de kraven. I takt med att konjunkturen blir sämre och i fallet det senaste året, en finanskris har kraven drastiskt blivit hårdare.

I SVD kan man läsa att en bolånekund skall klara upp till 7,5 % ränta. DN kallar det för räntechock. Med dagens rörliga räntor på strax under 2 % innebär det en säkerhets marginal på över 5 %.

Jag tycker att det är vettigt med höga krav. Det bankerna har missat är arbetslösheten. Vad händer med låntagarens ekonomi när inkomsten består av ersättningen från a-kassa? Ett par som båda fått sparken från Volvo lär få det tufft om de köpt en dyr villa.

Bankerna har börjat att kräva amortering på topplånen. Det skall amorteras av på en 10 – 15 år. Det finns alltid undantag.

På sikt borde bankerna kräva en 30 årig rak amortering på huvudlånet samt en rejäl kontantinsats på 25 – 30 %. Det främjar långsiktighet och motverkar spekulation.

Räkna ut jobbskatteavdraget

Läste på Di.se om en ny sida kallad www.jobbskatteavdrag.se. Där kan man räkna ut hur mycket skatten sänkts p.g.a jobbskatteavdraget sedan år 2006.

Jag kunde inte låta bli, utan provade sidan. Med tanke på att den då var en av nyheterna på Di.se,  gick sidan lite trögt. Efter ett tag fick man fram en klar och fin uträkning med ett diagram. Ett stort tack till Harald Klomp som har ägnat julledigheten åt denna sida.

Något för Skatteverket att ta efter?