Cirkus Nej har kommit till stan

Nu har det blivit sässong för den socialdemokratiska adeln att säga nej. Säga nej till att bli nominerad till den nya ledaren för partiet. Den som frivilligt vill ställa upp och ta ansvar och försöka vända det sjunkande skeppet får inte chansen. Det ska vara nej, Nej, NEJ och NEJ!! Det ska inte finnas något utrymme att misstolka. Ett nej är ett nej tills det blir ett ja. Det är först när valberedningen ställer frågan hur den aktuella personen skulle svara som det bekänns färg. Offentligt kan de som inte blir tillfrågade hålla en hög svansföring.

Det mest kända NEJ i modern tid var det som Göran Person med en fast och myndig stämma ihärdigt lät massmedia, väljare och det svenska folket höra. Mona Sahlin var sugen på uppdraget på den tiden och var inte lika trovärdigt i sitt nejande så hon fick inte chansen att säga ja.

I dagarna har en hel rad av socialdemokratiska ädlingar tackat nej. Undrar om processen att välja en ny ledare kommer att bli lika sluten som ett påve val i fortsättningen? Var finns demokratin inom socialdemokraterna? Val i små slutna kretsar och sen kommer det fram den ena muppen efter den andra? Är det inte bättre att medlemmarna själva får nominera den de vill ha och sen får de välja bland de 20 kandidater som fått flest nomineringar? Låt dem för egen bekostnad åka runt och tala för sin sak.

Margot Wallström, mångas favorit som partiledare har inte helt oväntat sagt nej men hon öppnar för ett större engagemang för partiet. Hon har tjänat ihop rejält med slantar under sin tid vid EU köttgrytan. En som kanske har gjort sig omöjlig som kandidat är Per Nuder, före detta finansministern och Göran Perssons högra hand. En brutal grå eminens. En socialdemokratisk Darth Wader med Göran Persson som kejsare. Idag är han rådgivare till EQT och ”senior director” i bolaget Albright Stonebridge Group. Inte nog med det. Han tjänar slantar på att distribuera gas. Delägare har han blivit i Swedegas och som sådan en given deltagare i fossilgaslobbyn. Svenskarna har ju tröttnat på kol och vill ha gas i stället. Ungefär så brukar det låta.

Laila Freivalds till Öresunds styrelse

Mats Qviberg har börjat styra investmentbolaget Öresund mot en ny kurs. Den före detta socialdemokratiska ministern Laila Freivalds är föreslagen som ny ledamot av Öresunds styrelse.

Denna bloggare är sedan bekant, ägare av några stycken Öresund aktier och har vissa åsikter i utnämningen. Första frågan är, vad har en avdankad socialdemokrat som Freivalds att bidra med i styrelsearbetet? För det breda folklagret är hon en barsk kvinna som inte gillar att journalister gräver i hennes lägenhetsaffärer. Tsunami affären blev en black om foten. Var landet Thailand ligger är inget man behöver känna till som minister.

Under regimen Göran Persson var det viktigt att ha rätt kön och ta smällar som den stora ledaren passade ner. Tillslut blev det för mycket så hon fick avgå som utrikesminister. Hon hade sedan tidigare erfarenhet av att avgå som justitieminister.

Läste en del av kommentarerna på DI.se. Högt och lågt som vanligt. När det gäller socialdemokrater och pengar brukar det ofta vara låg kvalitet på dessa kommentarer. Det finns duktiga socialdemokrater som när de kommer till sin rätt, kan lyfta en styrelse. Antalet duktiga socialdemokrater är dock få.

Politiker ses ofta med förakt, men de kan ge värdefulla bidrag till det privata näringslivet. Ett bra exempel är Al Gore. Han sitter i Apples styrelse och blev handplockad av Steve Jobs. Tyvärr är Öresund inte lika framgångsrikt som Apple och Laila Freivalds är ingen Al Gore.

Kanske kan man säga att Mats Qviberg och Laila Freivalds har samma moraliska kompass och delar samma humör? Q kan tydligen bli rosenrasande, likt Freivalds när något bär honom emot. Enligt Mats Qviberg är hon ”både respekterad, kunnig och glad och trevlig”. Största tillgången är att hon kan ”samhället” säger Qviberg i en intervju till tidningen SVD.

 När man ska investera i ett bolag tittar jag mycket på ledningen och styrelsen. En hörnpelarare i Brachyra Investment Strategy, BIS. Det finns två ledamöter i den föreslagna styrelsen som man kan lyfta fram, Marcus Storch och Per-Olof ”100 000 Sandvik” Eriksson. En fråga man dock kan ställa sig är varför är de kvar?

En ledamot som jag är skeptisk till är unge herr Qviberg(inte Mats). Ett par gånger har jag sett denna arvinge agera som styrelseledamot i fastighetsbolaget Wihlborgs. När han blev invald, var hans tyngsta meriter att han gått något år på Handels och köpt sig en lägenhet. Idag har han mer erfarenhet av styrelsearbete än de flesta ungdomar i hans ålder. Aktier och placeringar har han troligt vis fått från unga år genom att se sin far ”in action”. Arvingar ska man generellt vara skeptisk mot. I några fall går det väldigt bra t.ex Stefan Persson i H&M. Andra kan lätt kör bolagen i botten om det vill sig illa.

Sammanfattningen för de som är otåliga och vill göra sig en hacka utan att tänka? Ja aktieråden haglar inte precis på denna blogg. Det är inte tanken. Några enstaka ”affärer” skrivs det om men mest funderingar för att själv samla tankarna och få de i mer systematiskt skick. Kan man inte skriva och berätta för andra vad man tänker göra, ja då är det början på en dålig affär. Med utgångspunkt av ovanstående inlägg har inte mitt förtroende för Mats Qviberg och Öresund ökat. När klockan slår 2012 kommer en finanskrabba att sälja sina inlösenrätter och aktier i Öresund.

Förtroendet för Mats Qviberg är lågt men jag tycker inte illa om honom. Vad man kan säga om HQ, när man lagt det bakom sig är det vanliga ”zero sum game”. Kul att ha varit med på resan.

Kanske är utnämningen av Laila Freivalds det smartaste som Mats Qviberg gjort och jag som är skeptisk förstår inte poängen? Framtiden lär ge facit i hand.

Realistisk syn på studentutbyteidg

Idag kan man läsa i Bonniers tidning DN att utländska studenter inte vill studera i Sverige när det nu har blivit avgiftsbelagt. Det tas ut en avgift både för ansökningarna och själva studierna. Gratis är gott som det heter. När det kostar pengar är det inte lika gott.

I artikeln kan man läsa om Zhan Ouyang som började studera i Sverige när det var gratis. Idag skulle han inte välja Sverige. Hans dröm är att arbeta på något ”europeiskt” bolag typ ABB eller Bombardier kan man läsa. För mig som kanada vän och investerare reser sig nackhåren, Bombardier är ett kanadensiskt bolag. Ett sidospår kan tyckas. Zhan Ouyang gör helt rätt, jag skulle gjort samma sak.

Artikeln fokuserar på att det blir mindre pengar för lärosätena när strömmen av utländska studenter minskar. Tråkigt för dem men vem är det som betalar? Jo vi svenska skattebetalare. Varför ska vi skänka bort utbildning till andra länder? Vi har fullt fungerande studentutbytesprogram. Vill en kines studera i Sverige så får de erbjuda en plats till en student från Sverige.

Prestigefyllda universitet som Cambridge, Stanford, Harward och MIT, för att nämna några tar betalt av sina studenter. De avgifter utbildningsväsendet får in ska gå till att stärka utbildningen. Finns det ingen efterfrågan från svenska studenter eller utbytesstudenter så är det bara att lägga ner utbildningen. Undantag bör göras för ”strategisk” forskning.

Skänka bort studer är en socialdemokratisk anakronism, likså att utblida folk till arbetslöshet. Vill man läsa ett bättre formulerat blogginlägg har Cornucopia ett som är väl värt att läsa.

Vill du ha Bältros eller en Palm?

Att skriva om politik brukar generera flest besök på denna blogg. Det finns alltid någon som tycker att det som skrivs är bra. I många fall tycker publiken att det inte är lika bra. Kastar man det i vattnet måste det flyta. Så enkelt är det. Denna underfundiga mening är i många fall dubbelbottnad.

Krisen inom socialdemokratin kulminerade förra helgen med att Mona Sahlin fick sparken. Vi har inte sett slutet på Mona än på ett tag. Hon är försörjd av staten på livstid men kommer säkert att dyka upp som en maktmänniska i något sammanhang.

Vem står nu på tur att leda vårt statsbärande parti? Förlåt, jag skrev fel. Vårt före detta statsbärande parti. Vem kommer att ta plats?

Just nu kanske det är två namn man tänker på. Thomas Östros, sägs vara en klassisk högerman högt utbildad inom ekonomi. Hans tänkande bidrog till att Socialdemokraterna förlorade valet. Sänkt ränta lovade han och att Mona skulle sitta kvar efter en valförlust.

I andra änden av ringhörnan står den nästan 10 år yngre förmågan Veronica Palm. Hon har gjort en raketkarriär inom det politiska. Ligger långt åt vänster enligt vad man läst.

Kandidaterna kör stenhårt med ”poker face”. Nej, nej och nej säger de på frågan om de vill ta över efter Mona. En som verkar ha lämnat ett rakt och klart besked är Per Nuder. Han ska bli konsult.

Lidandet över för Mona

Nu är lidandet över för Socialdemokraternas partiledare, Mona Sahlin. I går kastade hon in vanten och sa upp sig. Hon sitter kvar som en nickedocka tills kongressen har valt en ny ledare.

Den stora förloraren kommer nog att bli regimen Reinfeldt. Nu kanske han kan få en vettig opposition. Efter 8 år vid makten kommer han nog att stelna och bli en ny Tony Blair. Förutom det faktum att han inte har något hår på huvudet som blir grått. ”Sahlin har betytt otroligt mycket” säger han i SVD.

Att se Mona leda socialdemokraterna är som att beskåda någon form av lyteskomik. Ovärdigt ett parti med så långa anor och som varit statsbärande i många år. Den tiden är nu över. Socialdemokraterna får bygga upp sig från grunden på nya meriter. Då duger det inte att fiska i förorterna och skylla allt som är fel på Moderaterna.

Socialdemokraterna har blivit ett parti för de som inte arbetar. Enligt Mona själv röstar bara 20 % av de som arbetar på S. Läser man vad Östros skrev på DN, vill socialdemokraterna föra en moderat politik. Då kan man ju undra varför det partiet behövs överhuvud taget.

Mona Sahlin behöver inte bekymra sig för sin försörjning. Staten ser till sina. Hon kommer att få någon form av utkomst.

State of the kingdom

Idag är det en vecka till valet. Spännande kan man tycka. Förra valet kändes ödesmättat. Skulle Göran Persson vinna ännu en mandatperiod? De nya moderaterna och alliansen var ett stort mörkt hot mot socialdemokratin. Medborgare på marginalen fruktade att de skulle bli ekonomiskt förintade om alliansen vann valet.

Med facit i hand kan man säga att i stort har väldigt lite hänt. Frågan om sjukförsäkringen är det största sår som alliansen lämnat efter sig. Reinfeldt har stundtals visast sig mycket kall när hans regler gjort att svårt cancersjuka tvingats ut på arbetsmarknaden. I andra fall har folk trillat ner i avgrunden mellan de olika socialförsäkringssystemen.

En revolution i det fördolda är jobbskatteavdraget. Äntligen har den lilla människan, ”the small people”, fått en skattesänkning. Pengar var och en efter bästa förstånd kan spendera. För många är det nästan en månadslön. Visst har vissa saker blivit dyrare men vad säger att man alltid måste spendera?

Jobbskatteavdraget har slagit rakt in i socialdemokratin som en dolkstöt i hjärtat. Det går tvärt emot klasskamp, kollektivet och solidariteten. Slagord som vilken valdroid som helst kan lära sig på kort tid.

Den kända forskaren i ekonomisk historia, Jan Jönmark är ciceron i SVD’s artikelserie om det ”nya” Sverige. Landet har gjort en tuff resa från industrination till en tjänsteproducerande entitet i Europas utkant.

Socialdemokraternas recept var länge att fånga upp arbetslösa väljare med bidrag. Moderaterna har lyckats att kapitalisera på den stora inflyttningen till landets storstäder. Fler och fler i konungadömet Sverige anser sig tillhöra medelklassen.

Dagens medelklass är den nya arbetarklassen. Skillnaden mot 50 och 60 talet är att det under Göran Perssons era skapats en stor underklass, de som av olika skäl inte arbetar utan lever av det offentliga.

Den nya underklassen har inget av de etablerade partierna ens försökt fånga upp. Missnöjdheten jäser i våra storstadsghetton och de regioner som inte är med på tåget i det ny Sverige.

Valdroiderna anfaller i ghettot

Socialdemokraterna är desperata. Nya opinionssiffror visar att de kommer att förlora valet. Det blir så att säga mer och mer statistiskt uppenbart även för Mona Sahlin. Hon har ju enligt giganten Göran Persson problem med tänkandet.

I ren desperation har hon tagit hjälp av ”Alte mitt kämpfer”. En annan Göran, den nyfrälste Göran Skytte tycker t.o.m synd om Mona, han kallar det förnedrande. Socialdemokratiska ledare brukar ofta bli kraftigt ifrågasatta i början av sin karriär. Göran Persson hade många tunga år innan han fick momentum. Uppförsbacken är lång. Mona Sahlin är en hårding men frågan är om det räcker hela vägen?

Verklighetens folk lever i en annan värld än den socialdemokraterna vill se. S tappar mer och mer i storstäderna.

Idag blev jag anfallen av en hop valdroider från socialdemokraterna när jag skulle gå ut ur ghettomodulen. Överåldriga valarbetare kom två och två, knuffandes en liten vagn med små söta flaggor på. Hesa ropade de ut sin mantra, ”broderskap, jämlikhet, arbete åt alla!”. Ännu ett tecken på desperation från S.

Sverigedemokraternas förmodade intåg i riksdagen kommer att ställa till ett stort elände för etablerade partier. De duckar i frågan men måste ta tag i den. Det lär inte bli innan valet. Stoppar man huvudet i sanden ser man inte att det växer blåsippor.

Det är en välgärning att gå ut och rösta, den starkaste insats man kan göra som enskild för demokratin.

Cirkus Gudrun på Gotland

Denna vecka är veckornas vecka. För de som är intresserad av politik går det bra att följa med vad som händer i Almedalen på Gotland via media. Almedalsveckan är en gammal fin tradition, startad av ingen mindre än Olof Palme.

Politiker, lobby folk och alla svenska särintressen klumpar ihop sig för att få ut sitt budskap. Sverige är ett land av särintressen. Alla vill ha en del av kakan men få eller inga vill vara med och betala.

Det finns bra och det finns dåliga politiker som det mesta här i livet. Ovan nämnda Palme är en av de största vi har haft i landet under 1900 talet. I mitt tycke kommer Göran Person som god tvåa. Dagens politiker sägs ofta var tråkiga och färglösa. Jämför man med de bästa ur en svunnen tid, kan man lätt få den uppfattningen. En politiker som ofta upplevts som stel, grå och tråkig är Fredrik Reinfeldt.

Talet Fredrik Reinfeldt gav i Almedalen var allt annat än torrt, grått och tråkigt. Där tydliggjorde han sin syn på vem som är särintresse, kontra allmänintresse. En nästa lika bra talare är Lars Ohly, han utropade sitt parti, Vänsterpartiet till ”välfärdspartiet”. Moderaterna och Vänsterpartiet har därmed strippat socialdemokratiska Mona på ytterliggare två plagg, arbete och välfärd. Den som inga kläder har, får stå med rumpan bar. Det går i alla fall att läsa om flykten från socialdemokratin.

Man kan ju undra om Lars Ohly är nöjd med sin nya bil? Lars Ohly är en principfast man. Han blev inbjuden till det kungliga bröllopet men tackade nej, då partiet är emot demokratin, förlåt.. monarkin. Lika principfast vidhåller han att inga aktieutdelningar ska komma från offentliga medel. Vård, skola och omsorg ska bedrivas offentligt och utan vinst, ”nuff said”. Lars Ohly lever som han lär och låter sin son och dotter gå på privatskola.

Den politiska veteranen Gudrun Schyman lyckades idag tisdagen den 6:e juli, skapa stora rubriker genom att elda upp 100 000 kr på en grill till allmän beskådan. Ett mycket lyckat PR trick för att belysa de låga kvinnolönerna. På Newsmill berättar hon varför. Väl värt att läsa även för de som inte gillar Gudrun Schyman eller hennes politik.

Pengarna som eldades upp kommer inte från Gudrun eller FI, utan det är två företagare från Malmö som har gjort en liten PR kupp. Inte så konstigt när de driver en reklambyrå, Studio Total.

Man kan ju undra vad ensamstående kvinnor med låg lön, partiets kärnväljare tycker? ”En resa för mig och mina barn”, säger signaturen Lova.